termobyxa

I fredags bestämde sig jag och min gode vapendragare för att vi skulle in till stan och ta några pilsner.
Vi kom på detta relativt sent på fredagskvällen, så vi fick lite av lägga in en karatefylla innan vi skulle hinna med tåget in.


Pågatåg [:påogatåog] 

När väl fyllan var på plats och vi kände oss färdiga för strid reste vi iväg. Väl framme i staden skötte sig allting som vanligt, vi knökade in oss på en pub där det bara var massa vänsterpack, och drack några pilsner. Min kamrat var rätt otrevlig mot ett par tjejer vid vårt bord, men inte särskilt otrevlig. För dom hade jättekonstiga åsikter om allt möjligt, mest män och våra "skyldigheter". Jag sa att vi brukar pryla och pissa på tjejer på fritiden, detta skämt var inte uppskattat bland dom övriga bordsgästerna. Stämningen blev tryckt och vi bytte bord.


När puben stängde klockan 03.00 gick vi ner till en restaurang för ett midnight-snack. Vi tog en genvägen genom en park och mötte ett större ungdomsgäng som inte skämdes för att använda fula ord mot människor dom aldrig träffat innan. Det ena ledde till det andra, och efter ett par välriktade sparkar var hindrena bekämpade och vi kunde dra oss vidare för utspisning.


En äkta slugger

Efter ett välförtjänt mål mötte min kamrat en gammal ärkefiende till honom. Antagonisten påpekade min kamrats klädsel/utseende, vilket ledde till att mobbaren fick en halv liter läsk, förvarad i en mugg, kastad i nacken av min kamrat. Ordgemäng utbröt givetvis. Och jag, som peacekeeper jag är, inbröt och försökte få min kamrat att hoppa över denna. Men efter att en dansk skalle hade utbringats till vänsteräcklet, kände vi båda att kvällen spårat ur lite, så vi begav oss hemåt.

Så här idag har vi många minnesluckor av de flesta händelseförloppen under kvällen. Och detta är givetvis resultatet av för mycket alkohol och för lite sunt förnuft. Sensmoralen med hela historien är att istället för att låta all agression komma när ni är berusade, ska vi släppa ut lite åt gången när det behövs, när ni är nyktra. Idag har vi blåmärken och ont här och där, men vem vet vad som kunde ha hänt? Hade vi inte varit så vältränade ninjas som vi är, hade vi antagligen åkt på duktigt med stryk. Här är 8 tips på hur du överlever din fredagkväll lagligt:

1. Börja träna och bli biff som jag. (Desto större du är, desto färre vågar gå in i fight.)
2. Ska du slåss, gör det inte med folk du aldrig träffat innan. Och slåss helst inte alls. Läs en bok istället.
3. Drick inte starksprit om du är lite förbannad på något. Drick öl istället. Och stanna hemma. Lås dörren. Kasta nyckeln.
4. Kissa inte på offentliga platser, då känner förbipasserande att det är befogat att skrika fula ord åt dig.
5. Ta inte fysiska konflikter på fyllan, du tror att du rört dig som karate kid, men det har du inte. Du  har med all största sannolikhet sett mycket löjlig ut.
6. Höga sparkar ska inte kombineras utan uppvärmning. Då sträcker du dig. Och har träningsvärk en vecka.
7. Kasta inte dyr läsk på andra människor, det är klibbigt och konflikt-upptrappande.
8. Undvik vänsterpack, deras blotta närvaro gör vem som helst aggresiv och helt jävla galen.

Imorse när jag vaknade och tittade ut genom mitt sovrumsfönster på tredje våning möttes min blick av det här:




Och jag ska tillägga att det har varit ett jävla oväsen hela morgonen.
Polska tivolipack. Så nu ska man ha ett jävla tivoli 10 meter från sovrumsfönstret.

Då är det ju dags att ladda luftgeväret!

Av I USA har de senaste decennierna den utrikespolitiska debatten på den republikanska sidan svängt mellan ”realister” och ”neokonservativa”. De som ser pragmatiskt på allianser – med vem det vara må – och de som vill sprida friheten till omvärlden. Under Bush den äldre hade ”realisterna” ett försprång, – medan Bush den yngre mer lutat åt den neokonservativa skolan. Fredrik Runebert analyserar frågan med startpunkten i en artikel av Charles Krauthammer i tidskriften Commentary. Charles Krauthammer, som är en känd neokonservativ förespråkare och bland annat kolumnist på Washington Post, har i den amerikanska tidskriften Commentary (2005) skrivit en intressant uppsats med titeln ”The Neoconservative Convergence”. Uppsatsen handlar om den utrikespolitiska idébildningen efter Kalla krigets slut. Han menar att perioden efter det Kalla kriget har kännetecknats av ideologiska experiment och att en ideologisk kamp har förts under de senaste 15 åren mellan realism (realpolitik), liberal internationalism och neokonservatism.

Denna bilden har inget med texten att göra. Men det funkar.

En fjärde idébildning är isolationismen, men den har ännu inte återhämtat sig från Pearl Harbor och enligt författaren kommer den heller aldrig att göra det. Isolationismen gick ut på att USA enbart skulle försvara sina gränser och enbart sköta sitt och såg aldrig några samband mellan aktiviteter i andra länder och nationella säkerhetsrisker. Noteras bör att isolationismen var en utrikespolitisk ideologi som utvecklades under 1800-talet då USA ännu inte hade blivit en politisk, ekonomisk och militär stormakt. Idag när USA är den enda stormakten i världen kräver det andra strategier än de som var tillämpbara under den period då europeiska länder hade en större makt än USA. Bush-Clinton-åren Den experimentella perioden börjar med George Bush den äldre, som intog en klassisk realistisk inställning i utrikespolitiken. Ett historiskt exempel från denna idébildning är Richard Nixons och Henry Kissingers realpolitik. Realismen går ut på att skapa stabilitet genom starka allianser för att därmed förhindra den främsta fienden att föra fram sina positioner. Under Kalla krigets dagar var en sådan pragmatisk och föga idealistisk inställning nödvändig för att inte ställa till med ett kärnvapenkrig. Kampen skulle föras indirekt och inte direkt med huvudmotståndaren. Bush lyckades genomföra två viktiga saker under sin presidentperiod. Han bidrog till den fredliga återföreningen i Tyskland och han lyckades slänga ut Saddam Husseins Irak ur Kuwait. Bushs administration led, precis som alla andra realpolitikiska företeelser, av en stor brist och det var avsaknad av fantasi. Administrationen stödde återföreningen av Tyskland och Östeuropas befrielse från kommunismen 1989, men den kunde inte se att befrielse var möjlig även för sovjetmedborgarna. Tvärtom manade Bush den äldre ukrainska nationalister att inte skapa kaos i området. Administrationen verkade föredra stabilitet framför frihet. Bush misslyckades också med att avsätta Saddam Hussein och att beskydda kurderna i norr och shiamuslimerna i söder, som efter amerikanska uppmaningar rest sig mot sin förtryckare. Mer idealism hade besparat irakierna avrättningar och för folket smärtsamma FN-sanktioner. Bill Clintons två presidentperioder var dock, enligt Krauthammer, bortkastade. Clintons administration bekände sig till liberal internationalism som främst går ut på att samarbeta internationellt och att inte ingripa utan FN-stöd. Det enda Clinton lyckades någorlunda med stred ironiskt nog mot den liberala internationalismens principer då det skedde utan FN-stöd, och det var att rädda muslimer på Balkan genom flygbombning. Utöver detta är Clintons utrikespolitiska facit undermåligt. Bill Clinton agerade inte på CIAs underrättelser om Usama bin Ladin, och hans passivitet i Rwanda ledde till ett folkmord på minst 800 000 tutsier. Charles Krauthammer beskriver perioden med ordet ”sleepwalking” och att administrationen producerade det ena absurda och meningslösa fördraget efter det andra. George W. Bush får rätt George W. Bush kom efter 11 september att etablera neokonservatismen, vilken under 1990-talet utvecklades av tidigare vänsterideologer. En historisk förebild för neokonservatismen är Ronald Reagan, vars vision var att knäcka Sovjetunionen bland annat genom en militär upprustning. Under George W. Bush har neokonservatismen uppnått en mognad, och tidigare realister såsom Dick Cheney, Donald Rumsfeldt och Condoleezza Rice är nu övertygade neokonservativa. Den 11 september är en viktig milstolpe i amerikansk utrikespolitik. Tidigare hade neokonservativa så kallade hökar haft en undanskymd roll, men sedan det islamistiska hotet blivit uppenbart har neokonservatismens makt stärkts betydligt. Bush-administrationens utrikespolitik bygger på en kombination av unilateralism och möjligheten att använda förebyggande attacker (preemptive strikes) för att eliminera hot mot den amerikanska säkerheten. Den andra Bush-administrationen har öppet deklarerat att frihet ska spridas till varje mörkt hörn i världen. I sitt andra installationstal sade George W. Bush följande: ”Genom våra ansträngningar har vi tänt en eld – en eld i människors medvetande. Den värmer dem som känner dess kraft den bränner dem som bekämpar dess framgång, och en dag kommer denna otämjda frihetseld även lysa upp de mörkaste hörnen av vår värld.” Några veckor efteråt sade han på National Defense University att: ”Försvaret av frihet kräver spridning av frihet”. Inför presidentvalet 2004 hade opinionen för den neokonservativa världsbilden stärkts så pass mycket, att den demokratiske presidentkandidaten John Kerry mest riktade in sig på att kritisera Irakkriget utifrån en realpolitisk världsbild. USA skulle inte slösa sina krafter på Irak utan koncentrera sig på den främsta fienden, det vill säga. Al Qaida och Usama bin Ladin. Irakkriget kom att betraktas som ”fel krig på fel plats vid fel tidpunkt”. Förvisso utgick John Kerry även från den liberala internationalismens världsbild då han kritiserade George W. Bush för att han inte fått stöd av FN innan USA intervenerade i Irak. Därmed kom demokrater såsom John Kerry att hamna på samma sida som den tidigare republikanske utrikesministern och rådgivaren Henry Kissinger, som också motsatte sig Irakkriget. Hittills verkar Bush få rätt i sin kamp för spridning av frihet i Mellanöstern. Förutom att Bush återvaldes med stora marginaler och att USAs bundsförvant i Irakkriget John Howard återvaldes i Australien, har det börja hända positiva saker i Mellanöstern. Allt fler börjar se att frihet och demokrati är möjligt även i Mellanöstern och i muslimska länder. Någorlunda fria och demokratiska val har genomförts i både Afghanistan och Irak. De folkliga demonstrationerna i Libanon, som ledde till Syriens militära tillbakadragande, visar på en positiv spiral. Likaså de öppna demonstrationerna och den påbörjade politiska konkurrensen i Egypten samt kvinnors påbörjade befrielse i Kuwait. Förändringar Lite realism finns dock kvar trots George W. Bushs idealism om att sprida friheten över hela världen. Det är orealistiskt att tro att detta kan genomföras på en gång. Bushs visioner är långsiktiga och vägen mot målet lång. Precis som USA var tvunget att liera sig med skurken Stalin för att utplåna den ännu större faran, Hitler, måste USA prioritera sina krig i dag. Under Kalla kriget lierade USA sig med högerauktoritära och nationalistiska regimer för att minska kommunismens makt. Idag måste USA liera sig med länder såsom Saudi-Arabien, Ryssland, Egypten och Pakistan i kampen mot terrorismen.


Inte lika bra.

Men så fort världen förändras, och de tidigare största hoten eliminerats, kan USA sätta stark press på dessa fyra länder precis som USA satte press på diktaturer när Kalla kriget var på upphällning. Redan 1986 började USA öppet stödja den demokratiska oppositionens kamp mot Ferdinand Marcos på Filippinerna. Samma sak skedde senare gentemot Pinochet i Chile, där USA påverkade Pinochet att genomföra demokratiska val där Pinochet sedan kom att förlora makten. Krauthammers uppsats visar hur ideologier kan bidraga till samhälleliga förändringar. Terroristattacken den 11 september 2001 blev en vändpunkt i amerikaners syn på omvärlden. George W. Bush, som före valet 2000 betraktades som en isolationistisk guvernör från Texas, är nu en av neokonservatismens främsta förespråkare.


Johan

Idag har jag och Maria ätit frukost.
Jag åt en macka. Plus fem.


Detta är inte den egentliga mackan.



Och snart ska jag iväg till jobb och jobba.


På detta jobbet jobbar jag.

Jag vet, mina trogna bloggläsare, jag vet vad ni tänker; ni tänker  "Nu ska Johan dricka öl och titta på hockey." Jo, jag vet vad ni tänker! Och det kanske inte stämmer! Ah, ni känner mig för bra! Så bra!
Nu har jag lagat en middag som vi har ätit och Maria sitter och spelar tv-spel där man är ett troll som pratar irländska. Min mage är rund.

Nästa projekt blir nog att hänga fast en repstege från balkonen så man slipper använda trappan.
Plus att jag vill ha en ny mobiltelefon.




                       En ny mobil hade inte varit särskilt dumt!






                      Kanske hade repstegen sett ut så här?

Nu sitter jag här och ska snart spela mitt tv-spel.
Det är ett bilspel där man är en farbror utan hår och man kör mycket moped. Man kan också köra svarta bilar till exempel och även flyga med helikoptrar till exempel igen. Jag är mycket längre på detta spelet än de flesta av min kompisar. Jag har tur kärlek och i bilspelet.



Inte ens min "svåger" Johan kan spela detta spelet på sin "PS3:a".

Idag gick jag upp och åt tre mackor. En med ost och sylt, en med leverpastej och majo, och den sista med skinka bara.
Den med ost och sylt var god.
Sen satte jag mig i fönsterkarmen och tittade på polisen nere på torget när dom stoppade bilar.
En bil dom stoppade var en vit bil. Den blev stannad rätt länge, kanske farbrorn i bilen blev rädd och vågade inte köra längre.




Detta kanske är bilen dom stoppade. Men vem vet??